Jag, Isak och Torgny
På allmän begäran och nyvunnen motivation skriver jag, redan dagen efter föregående ett nytt inlägg.
På väg till skolan fick jag veta att dagens föreläsning blivit inställd på grund av sjukdom. En skulle kunna tänka att jag vid det tillfället skulle känna mig besviken då jag tvingat mig upp och iväg till skolan, men eftersom jag ändå hade ett ärende dit gjorde det mig inte speciellt mycket. Det ärende jag hade var att hämta ut en tenta som jag hoppades vara väl godkänd på.
Kvinnan som skulle sitta på tentorna, redan tidigt på morgonen var det sagt, satt inte på några tentor utan blott på en dyr kontorstol med ett oskyldigt ansiktsuttryck för att understryka att det inte alls var hennes fel att tentorna inte fanns tillgängliga. Med förkrossad förhoppning och en viss bitterhet vände jag i dörren för att gå ut därifrån men hejdades plötsligt av en såndär känsla man hinner känna en bråkdel av en sekund när man känner att man sett något spännande men inte riktigt haft fokus på vad det varit. Jag började leta med blicken efter väggen, på den anslagstavla som satt uppsatt i korridoren för att se om det var falskt alarm, att jag typ läst: "Naken Jessica Alba, här om tio minuter" när det egentligen stått: "Yrvaken Jessica Alm, professor i antik gestaltning och talesman för SFK - Sveriges Fulaste Kvinnor" Hur som helst, efter några bråkdels sekunder fann jag vad jag letade efter, det som fångat min undermedvetna uppmärksamhet: "Torgny Lindgren pratar om sin nya bok.... (Han är ju min idol!) Umeå... (Det är ju här!) Onsdag... 24 Oktober (Det är ju idag!) klockan 12.15... (Det är ju snart!) Jaa!
Jag skyndade att ringa Isak för att informera honom om att vår dag äntligen var kommen, att vi skulle få se vår Gud live innan han gick ur tiden. Därefter skyndade jag att ta reda på var biljetter fanns att hämta och begav mig till förvaltningshuset för att hämta biljetter. Föga förvånande möttes jag av ett negativt besked - biljetterna hade tagit slut två veckor tidigare. Jag blev hänvisad till Studentprästerna, som var arrangörer för evenemanget, för att få reda på huruvida det kunde finnas någon möjlighet att ta del av tillställningen ändå.
Jag powerwalkade till Studentprästerna på andra sidan Campus med en blandning av hopp och förtvivlan. Kvinnan där, troligen en präst, beklagade att hon inte kunde lova mig någon biljett men föreslog att jag skulle gå dit ändå för att se. Det gjorde jag givetvis. Jag och Isak.
Väl framme vid ingången till hörsalen möttes vi av en halvtom hörsal och ingenting som talade för att salen skulle fyllas upp på tio minuter. Vi ombads avvakta för att se, men troligen skulle vi få plats enligt tjejen i insläppet. Ju längre tiden skred desto tjockare blev klungorna av biljettviftande, oppurtunistiska pensionärer som såg sin chans att se en "kändis" i deras ålder. Pulsen steg. Argare blev kommentarerna om pensionärerna och mer allvarligt menat blev mitt förakt, det förakt som intensifierades av stressen och fasan att snubbla på mållinjen, att vara så nära Torgny men ändå så långt ifrån.
När klockan var 12.15 var salen fylld.
När klockan var 12.15 var mina ögon vidöppna och mina sinnen på helspänn, liksom mina muskler.
När klockan var 12.15 blev vi välkomnade in i salen för att stående ta del av föreställningen. (vi hittade ett bord att sitta på längst bak)
Torgny var fantastisk. Torgny var inspirerande, rolig, pretentiös, ärlig, mystisk, mysig, gammal, klok, stressad mot slutet, charmig, ödmjuk, tacksam, och rasande instressant. Torgny var fantastisk.
Det gläder mig att jag ännu inte läst alla hans böcker, det gläder mig att jag ännu inte läst ut hans senaste bok Norrlands Akvavit och det gläder mig att jag nu fått se honom live - levande. Tack ödet.
Jag och Isak och även Simon har sedan länge bestämt att vi skulle hålla ögonen öppna för att se om Torgny skulle framträda någonstans i närheten, men aldrig funnit något. Idag hade jag tur. Tack ödet.
På väg till skolan fick jag veta att dagens föreläsning blivit inställd på grund av sjukdom. En skulle kunna tänka att jag vid det tillfället skulle känna mig besviken då jag tvingat mig upp och iväg till skolan, men eftersom jag ändå hade ett ärende dit gjorde det mig inte speciellt mycket. Det ärende jag hade var att hämta ut en tenta som jag hoppades vara väl godkänd på.
Kvinnan som skulle sitta på tentorna, redan tidigt på morgonen var det sagt, satt inte på några tentor utan blott på en dyr kontorstol med ett oskyldigt ansiktsuttryck för att understryka att det inte alls var hennes fel att tentorna inte fanns tillgängliga. Med förkrossad förhoppning och en viss bitterhet vände jag i dörren för att gå ut därifrån men hejdades plötsligt av en såndär känsla man hinner känna en bråkdel av en sekund när man känner att man sett något spännande men inte riktigt haft fokus på vad det varit. Jag började leta med blicken efter väggen, på den anslagstavla som satt uppsatt i korridoren för att se om det var falskt alarm, att jag typ läst: "Naken Jessica Alba, här om tio minuter" när det egentligen stått: "Yrvaken Jessica Alm, professor i antik gestaltning och talesman för SFK - Sveriges Fulaste Kvinnor" Hur som helst, efter några bråkdels sekunder fann jag vad jag letade efter, det som fångat min undermedvetna uppmärksamhet: "Torgny Lindgren pratar om sin nya bok.... (Han är ju min idol!) Umeå... (Det är ju här!) Onsdag... 24 Oktober (Det är ju idag!) klockan 12.15... (Det är ju snart!) Jaa!
Jag skyndade att ringa Isak för att informera honom om att vår dag äntligen var kommen, att vi skulle få se vår Gud live innan han gick ur tiden. Därefter skyndade jag att ta reda på var biljetter fanns att hämta och begav mig till förvaltningshuset för att hämta biljetter. Föga förvånande möttes jag av ett negativt besked - biljetterna hade tagit slut två veckor tidigare. Jag blev hänvisad till Studentprästerna, som var arrangörer för evenemanget, för att få reda på huruvida det kunde finnas någon möjlighet att ta del av tillställningen ändå.
Jag powerwalkade till Studentprästerna på andra sidan Campus med en blandning av hopp och förtvivlan. Kvinnan där, troligen en präst, beklagade att hon inte kunde lova mig någon biljett men föreslog att jag skulle gå dit ändå för att se. Det gjorde jag givetvis. Jag och Isak.
Väl framme vid ingången till hörsalen möttes vi av en halvtom hörsal och ingenting som talade för att salen skulle fyllas upp på tio minuter. Vi ombads avvakta för att se, men troligen skulle vi få plats enligt tjejen i insläppet. Ju längre tiden skred desto tjockare blev klungorna av biljettviftande, oppurtunistiska pensionärer som såg sin chans att se en "kändis" i deras ålder. Pulsen steg. Argare blev kommentarerna om pensionärerna och mer allvarligt menat blev mitt förakt, det förakt som intensifierades av stressen och fasan att snubbla på mållinjen, att vara så nära Torgny men ändå så långt ifrån.
När klockan var 12.15 var salen fylld.
När klockan var 12.15 var mina ögon vidöppna och mina sinnen på helspänn, liksom mina muskler.
När klockan var 12.15 blev vi välkomnade in i salen för att stående ta del av föreställningen. (vi hittade ett bord att sitta på längst bak)
Torgny var fantastisk. Torgny var inspirerande, rolig, pretentiös, ärlig, mystisk, mysig, gammal, klok, stressad mot slutet, charmig, ödmjuk, tacksam, och rasande instressant. Torgny var fantastisk.
Det gläder mig att jag ännu inte läst alla hans böcker, det gläder mig att jag ännu inte läst ut hans senaste bok Norrlands Akvavit och det gläder mig att jag nu fått se honom live - levande. Tack ödet.
Jag och Isak och även Simon har sedan länge bestämt att vi skulle hålla ögonen öppna för att se om Torgny skulle framträda någonstans i närheten, men aldrig funnit något. Idag hade jag tur. Tack ödet.
Kommentarer
Trackback
