Jag, Isak och Torgny
På allmän begäran och nyvunnen motivation skriver jag, redan dagen efter föregående ett nytt inlägg.
På väg till skolan fick jag veta att dagens föreläsning blivit inställd på grund av sjukdom. En skulle kunna tänka att jag vid det tillfället skulle känna mig besviken då jag tvingat mig upp och iväg till skolan, men eftersom jag ändå hade ett ärende dit gjorde det mig inte speciellt mycket. Det ärende jag hade var att hämta ut en tenta som jag hoppades vara väl godkänd på.
Kvinnan som skulle sitta på tentorna, redan tidigt på morgonen var det sagt, satt inte på några tentor utan blott på en dyr kontorstol med ett oskyldigt ansiktsuttryck för att understryka att det inte alls var hennes fel att tentorna inte fanns tillgängliga. Med förkrossad förhoppning och en viss bitterhet vände jag i dörren för att gå ut därifrån men hejdades plötsligt av en såndär känsla man hinner känna en bråkdel av en sekund när man känner att man sett något spännande men inte riktigt haft fokus på vad det varit. Jag började leta med blicken efter väggen, på den anslagstavla som satt uppsatt i korridoren för att se om det var falskt alarm, att jag typ läst: "Naken Jessica Alba, här om tio minuter" när det egentligen stått: "Yrvaken Jessica Alm, professor i antik gestaltning och talesman för SFK - Sveriges Fulaste Kvinnor" Hur som helst, efter några bråkdels sekunder fann jag vad jag letade efter, det som fångat min undermedvetna uppmärksamhet: "Torgny Lindgren pratar om sin nya bok.... (Han är ju min idol!) Umeå... (Det är ju här!) Onsdag... 24 Oktober (Det är ju idag!) klockan 12.15... (Det är ju snart!) Jaa!
Jag skyndade att ringa Isak för att informera honom om att vår dag äntligen var kommen, att vi skulle få se vår Gud live innan han gick ur tiden. Därefter skyndade jag att ta reda på var biljetter fanns att hämta och begav mig till förvaltningshuset för att hämta biljetter. Föga förvånande möttes jag av ett negativt besked - biljetterna hade tagit slut två veckor tidigare. Jag blev hänvisad till Studentprästerna, som var arrangörer för evenemanget, för att få reda på huruvida det kunde finnas någon möjlighet att ta del av tillställningen ändå.
Jag powerwalkade till Studentprästerna på andra sidan Campus med en blandning av hopp och förtvivlan. Kvinnan där, troligen en präst, beklagade att hon inte kunde lova mig någon biljett men föreslog att jag skulle gå dit ändå för att se. Det gjorde jag givetvis. Jag och Isak.
Väl framme vid ingången till hörsalen möttes vi av en halvtom hörsal och ingenting som talade för att salen skulle fyllas upp på tio minuter. Vi ombads avvakta för att se, men troligen skulle vi få plats enligt tjejen i insläppet. Ju längre tiden skred desto tjockare blev klungorna av biljettviftande, oppurtunistiska pensionärer som såg sin chans att se en "kändis" i deras ålder. Pulsen steg. Argare blev kommentarerna om pensionärerna och mer allvarligt menat blev mitt förakt, det förakt som intensifierades av stressen och fasan att snubbla på mållinjen, att vara så nära Torgny men ändå så långt ifrån.
När klockan var 12.15 var salen fylld.
När klockan var 12.15 var mina ögon vidöppna och mina sinnen på helspänn, liksom mina muskler.
När klockan var 12.15 blev vi välkomnade in i salen för att stående ta del av föreställningen. (vi hittade ett bord att sitta på längst bak)
Torgny var fantastisk. Torgny var inspirerande, rolig, pretentiös, ärlig, mystisk, mysig, gammal, klok, stressad mot slutet, charmig, ödmjuk, tacksam, och rasande instressant. Torgny var fantastisk.
Det gläder mig att jag ännu inte läst alla hans böcker, det gläder mig att jag ännu inte läst ut hans senaste bok Norrlands Akvavit och det gläder mig att jag nu fått se honom live - levande. Tack ödet.
Jag och Isak och även Simon har sedan länge bestämt att vi skulle hålla ögonen öppna för att se om Torgny skulle framträda någonstans i närheten, men aldrig funnit något. Idag hade jag tur. Tack ödet.
På väg till skolan fick jag veta att dagens föreläsning blivit inställd på grund av sjukdom. En skulle kunna tänka att jag vid det tillfället skulle känna mig besviken då jag tvingat mig upp och iväg till skolan, men eftersom jag ändå hade ett ärende dit gjorde det mig inte speciellt mycket. Det ärende jag hade var att hämta ut en tenta som jag hoppades vara väl godkänd på.
Kvinnan som skulle sitta på tentorna, redan tidigt på morgonen var det sagt, satt inte på några tentor utan blott på en dyr kontorstol med ett oskyldigt ansiktsuttryck för att understryka att det inte alls var hennes fel att tentorna inte fanns tillgängliga. Med förkrossad förhoppning och en viss bitterhet vände jag i dörren för att gå ut därifrån men hejdades plötsligt av en såndär känsla man hinner känna en bråkdel av en sekund när man känner att man sett något spännande men inte riktigt haft fokus på vad det varit. Jag började leta med blicken efter väggen, på den anslagstavla som satt uppsatt i korridoren för att se om det var falskt alarm, att jag typ läst: "Naken Jessica Alba, här om tio minuter" när det egentligen stått: "Yrvaken Jessica Alm, professor i antik gestaltning och talesman för SFK - Sveriges Fulaste Kvinnor" Hur som helst, efter några bråkdels sekunder fann jag vad jag letade efter, det som fångat min undermedvetna uppmärksamhet: "Torgny Lindgren pratar om sin nya bok.... (Han är ju min idol!) Umeå... (Det är ju här!) Onsdag... 24 Oktober (Det är ju idag!) klockan 12.15... (Det är ju snart!) Jaa!
Jag skyndade att ringa Isak för att informera honom om att vår dag äntligen var kommen, att vi skulle få se vår Gud live innan han gick ur tiden. Därefter skyndade jag att ta reda på var biljetter fanns att hämta och begav mig till förvaltningshuset för att hämta biljetter. Föga förvånande möttes jag av ett negativt besked - biljetterna hade tagit slut två veckor tidigare. Jag blev hänvisad till Studentprästerna, som var arrangörer för evenemanget, för att få reda på huruvida det kunde finnas någon möjlighet att ta del av tillställningen ändå.
Jag powerwalkade till Studentprästerna på andra sidan Campus med en blandning av hopp och förtvivlan. Kvinnan där, troligen en präst, beklagade att hon inte kunde lova mig någon biljett men föreslog att jag skulle gå dit ändå för att se. Det gjorde jag givetvis. Jag och Isak.
Väl framme vid ingången till hörsalen möttes vi av en halvtom hörsal och ingenting som talade för att salen skulle fyllas upp på tio minuter. Vi ombads avvakta för att se, men troligen skulle vi få plats enligt tjejen i insläppet. Ju längre tiden skred desto tjockare blev klungorna av biljettviftande, oppurtunistiska pensionärer som såg sin chans att se en "kändis" i deras ålder. Pulsen steg. Argare blev kommentarerna om pensionärerna och mer allvarligt menat blev mitt förakt, det förakt som intensifierades av stressen och fasan att snubbla på mållinjen, att vara så nära Torgny men ändå så långt ifrån.
När klockan var 12.15 var salen fylld.
När klockan var 12.15 var mina ögon vidöppna och mina sinnen på helspänn, liksom mina muskler.
När klockan var 12.15 blev vi välkomnade in i salen för att stående ta del av föreställningen. (vi hittade ett bord att sitta på längst bak)
Torgny var fantastisk. Torgny var inspirerande, rolig, pretentiös, ärlig, mystisk, mysig, gammal, klok, stressad mot slutet, charmig, ödmjuk, tacksam, och rasande instressant. Torgny var fantastisk.
Det gläder mig att jag ännu inte läst alla hans böcker, det gläder mig att jag ännu inte läst ut hans senaste bok Norrlands Akvavit och det gläder mig att jag nu fått se honom live - levande. Tack ödet.
Jag och Isak och även Simon har sedan länge bestämt att vi skulle hålla ögonen öppna för att se om Torgny skulle framträda någonstans i närheten, men aldrig funnit något. Idag hade jag tur. Tack ödet.
As long as I fall, I don't hit the ground.
Det känns meningslöst att försöka redogöra för föregående helgs trevligheter. För att förklara små speciella händelser måste jag förklara allt annat för att ge ett rättvisande sammanhang så jag väljer istället att göra en snabb resumé.
Höjdpunkter i kronologisk ordning:
Simon & Malin
Samtal med Simon
Middag och Idol hos Daniel & Camilla
Tröttskratt med Simon
Besök hos Demer
Rickard & Jessica
Glögg
Mat
Trollkarl
Fest
Fyrverkerier
Julia
Whisky & Cigarr
Malin
Scones & "efterfest"
Julia
Julia
Denna lista är tillsynes intetsägande.
Sammanfattningsvis kan jag säga att... jag var i Stockholm förresten.. att festen var den roligaste fest jag varit på. Jag är väldigt imponerad av evenemanget och oerhört tacksam för att jag fick ta del av spektaklet. Rickard upphör aldrig att förvåna.
Jag känner mig oerhört oinspirerad att skriva för tillfället - därav detta kortfattade och innehållslösa redogörelser av någon som egentligen förtjänar flera tusen ord.
Jag klarade förövrigt terminens andra tenta också.
Jag vill bli överklass när jag blir stor. Jag tycker att jag passar som det. Malin var kvällens adelskvinna.
Just ja! Äntligen är den här!
Igår gick jag till Ica för att köpa snus, men på väg hem därifrån kom jag på att jag billigt sköljmedel hade avlett min uppmärksamhet från mitt huvudmål - jag glömde köpa snus. Jag gick hem och lämnade sköjlmedlet och vände om för att köpa snus. Jag resonerade att det skulle vara smått pinsamt att gå in på Ica igen (jag är noga med att framställa mig i god dager på Ica då där finns fina tjejer i kassorna) så jag valde att kika förbi på Konsum (där dom i regel in alls lägger ned samma energi i att anställa spännande kassörskor) och möttes där av en stor pall med det jag så länge längtat efter, det jag några dagar tidigare letat efter just på Konsum - nämligen Julmust! Igår firade jag därför med Julmust och pepparkakor och ikväll tog jag ytterligare ett steg mot årets högtid genom att köpa rödbetssallad. Jag gjorde klassiska julsmörgåsar med rödbetssallad och kalla köttbullar och drack en andra flaska julmust till. Nu fattas vara den riktigt stora favoriten . Vörtbröd! Det borde komma snart...vörten... som är så god.
Att jag orkade skriva så många ord om julmust men så få om tidernas fest tyder på något... jag vet inte vad.
Jag är otroligt omotiverad till vad jag för tillfället sysselsätter mig med. Därför avrundar jag här med några viktiga ord: Livet är kort i förhållande till mänsklighetens historia, men sjuk jävla långt i förhållande till hur länge vi lever - i princip oändligt. Det finns ingen bakomliggande tanke bakom livet, det är inte tänkt att vi ska leva på ett speciellt sätt eller åstadkomma något speciellt under vår livstid - alla sådana uppfattningar är baserade på sociala konstruktioner och religiösa villfarelser. Under vårt sjukt långa eller sjukt korta liv avgör vi själv vad vi ska göra. Det klokaste torde vara att se till att konstruera ett så trevligt liv som möjligt.
Hej.
Höjdpunkter i kronologisk ordning:
Simon & Malin
Samtal med Simon
Middag och Idol hos Daniel & Camilla
Tröttskratt med Simon
Besök hos Demer
Rickard & Jessica
Glögg
Mat
Trollkarl
Fest
Fyrverkerier
Julia
Whisky & Cigarr
Malin
Scones & "efterfest"
Julia
Julia
Denna lista är tillsynes intetsägande.
Sammanfattningsvis kan jag säga att... jag var i Stockholm förresten.. att festen var den roligaste fest jag varit på. Jag är väldigt imponerad av evenemanget och oerhört tacksam för att jag fick ta del av spektaklet. Rickard upphör aldrig att förvåna.
Jag känner mig oerhört oinspirerad att skriva för tillfället - därav detta kortfattade och innehållslösa redogörelser av någon som egentligen förtjänar flera tusen ord.
Jag klarade förövrigt terminens andra tenta också.
Jag vill bli överklass när jag blir stor. Jag tycker att jag passar som det. Malin var kvällens adelskvinna.
Just ja! Äntligen är den här!
Igår gick jag till Ica för att köpa snus, men på väg hem därifrån kom jag på att jag billigt sköljmedel hade avlett min uppmärksamhet från mitt huvudmål - jag glömde köpa snus. Jag gick hem och lämnade sköjlmedlet och vände om för att köpa snus. Jag resonerade att det skulle vara smått pinsamt att gå in på Ica igen (jag är noga med att framställa mig i god dager på Ica då där finns fina tjejer i kassorna) så jag valde att kika förbi på Konsum (där dom i regel in alls lägger ned samma energi i att anställa spännande kassörskor) och möttes där av en stor pall med det jag så länge längtat efter, det jag några dagar tidigare letat efter just på Konsum - nämligen Julmust! Igår firade jag därför med Julmust och pepparkakor och ikväll tog jag ytterligare ett steg mot årets högtid genom att köpa rödbetssallad. Jag gjorde klassiska julsmörgåsar med rödbetssallad och kalla köttbullar och drack en andra flaska julmust till. Nu fattas vara den riktigt stora favoriten . Vörtbröd! Det borde komma snart...vörten... som är så god.
Att jag orkade skriva så många ord om julmust men så få om tidernas fest tyder på något... jag vet inte vad.
Jag är otroligt omotiverad till vad jag för tillfället sysselsätter mig med. Därför avrundar jag här med några viktiga ord: Livet är kort i förhållande till mänsklighetens historia, men sjuk jävla långt i förhållande till hur länge vi lever - i princip oändligt. Det finns ingen bakomliggande tanke bakom livet, det är inte tänkt att vi ska leva på ett speciellt sätt eller åstadkomma något speciellt under vår livstid - alla sådana uppfattningar är baserade på sociala konstruktioner och religiösa villfarelser. Under vårt sjukt långa eller sjukt korta liv avgör vi själv vad vi ska göra. Det klokaste torde vara att se till att konstruera ett så trevligt liv som möjligt.
Hej.
Idolblogg
Okej. Evelina är väldigt duktig på att sjunga. Hon har en kraftig, halvrosslig stämma som hon behärskar till fullo. Hon är ganska söt, trots att hon kan titta åt både höger och vänster samtidigt. Men. Hon är totalt menlös, ointressant och dålig. Det räcker inte att se bra ut och sjunga jävligt bra. Det är uppenbart att hon är en tjej som tidigare kämpat med sitt självförtroende, en tjej som tidigare mått dåligt men som nu funnit sin plats i samhället - funnit sin plats i sig själv. Hon mår troligt fortfarande dåligt, hon övertygar sig själv dagligen att hon är nöjd med sig själv men osäkerheten skiner igenom. Jag vet inte om det är detta som gör henne ointressant, men ointressant är hon.
Anastasia. Hon ser ut som ett penntroll och sjunger med en magiskt mystisk klang. Det är något av en isländsk mystik över henne. Hon är rasande söt och otroligt duktig på att förmedla känslor genom sång och uttryck. Hennes ögon förstärker orden och känslorna hon förmedlar. Hon är således en så mycket bättre artist än Evelina. Hon är således mycket mer intressant. Hon skulle kunna utvecklas till en stjärna. Anastasia var en av mina favoriter, men igår fick hon färst röster, till och med färre än Evelina. Skämmes Sverige!
Amanda är redan en superstjärna. Hon skulle kunna spela bondbrud. När hon igår fick kritik av juryn såg det ut som hon tänkte: "Det spelar ingen roll vad ni säger, vi alla vet ändå att ni om ett år kommer koka mitt kaffe och svara i min telefon." Hon har allt en superstjärna ska ha.
Andreas är den starkaste personligheten i tävlingen. Han är lite Roland från Torsk på Tallin. Genomgod och ödmjuk och med en av de bästa sångrösterna i tävlingen kommer han förhoppningsvis vinna många telefonröster.
Mattias är nästan lika menlös som Evelina. Visst ser han ut som en svärmorsdröm och visst kan han sjunga! Men. Han har den mest likgiltiga blick jag någonsin sett i en "artist". Det enda han förmedlar med sina framträdanden är: " " - Absolut ingenting. Jag vet inte om de röstande småtjejerna kan genomskåda det meningslösa med hans framträdanden, troligtvis räcker hans utseende för att behålla honom. ... Dessutom har han sjungit uselt vid två framträdanden, dels igår och dels för nån vecka sedan då han slaktade en Lenny Kravitz-låt. Han är onekligen årets "Snygg-Erik" - fast sämre.
Daniel är givetvis en stjärna som kommer gå långt. Om honom behöver jag inte skriva.
Patrizia är foxy. Hon är riktigt bra på alla sätt.
Jag hade stora förväntningar på Gathania. Hon var galet söt och verkade spännande men något hände när stylisterna fick för sig att klippa av henne slånga hår. Gifvetvis är hon fortfarande söt, men i.om. att håret klipptes kom sötheten inte att kunna täcka upp för hennes, faktiskt skittråkiga personlighet. Hon känns "talangtävling på högstadiet".
Marie Picasso. Det känns som att man borde avsky henne för att hon var med i Big Brother och kanske främst för att hon var tillsammans med århundradets TV-idiot: "Benji". Denna känsla gör att jag ständigt letar anledningar att såga henne, jag väntar mig att hon ska försäga sig och avslöja hur dum, fåfäng och ytlig hon egentligen är. Men. Än så länge har hon varit helt klockren. Hon visar sig vara en ödmjuk, godhjärtad, tacksam och glad tjej. Hon gör ingenting för att framhäva sin gigantiska byst och visar inga som helst tecken på att vara en dålig människa. Jag gillar henne. (Det är egentligen fenomen med Carolina Gynning och Emma Andersson.)
Marie är ju dessutom en otroligt duktig sångerska och nu när hon övat bort sin vanställda ansiktsuttryck när hon sjunger, en riktigt bra artist.
Cristoffer är bra.
Från början hade jag väldigt svårt att se vad juryn såg i Sam. Nu har jag lättare att förstå det. Hans konstgjorda stämma är trots allt väldigt behaglig att lyssna på. Jag vet inte om det är till hans fördel eller nackdel att han ser ut som att han blir elektrifierad när han sjunger. Jag vet inte heller om det är till hans fördel eller nackdel att han personifierar nidbilden av en korkad skåning. Han beter sig verkligen som en dum, men snäll kille.
Så... Det var alltså väldigt besvikande och synd att Anastasia åkte ut istället för Evelina eller Mattias.
Anastasia. Hon ser ut som ett penntroll och sjunger med en magiskt mystisk klang. Det är något av en isländsk mystik över henne. Hon är rasande söt och otroligt duktig på att förmedla känslor genom sång och uttryck. Hennes ögon förstärker orden och känslorna hon förmedlar. Hon är således en så mycket bättre artist än Evelina. Hon är således mycket mer intressant. Hon skulle kunna utvecklas till en stjärna. Anastasia var en av mina favoriter, men igår fick hon färst röster, till och med färre än Evelina. Skämmes Sverige!
Amanda är redan en superstjärna. Hon skulle kunna spela bondbrud. När hon igår fick kritik av juryn såg det ut som hon tänkte: "Det spelar ingen roll vad ni säger, vi alla vet ändå att ni om ett år kommer koka mitt kaffe och svara i min telefon." Hon har allt en superstjärna ska ha.
Andreas är den starkaste personligheten i tävlingen. Han är lite Roland från Torsk på Tallin. Genomgod och ödmjuk och med en av de bästa sångrösterna i tävlingen kommer han förhoppningsvis vinna många telefonröster.
Mattias är nästan lika menlös som Evelina. Visst ser han ut som en svärmorsdröm och visst kan han sjunga! Men. Han har den mest likgiltiga blick jag någonsin sett i en "artist". Det enda han förmedlar med sina framträdanden är: " " - Absolut ingenting. Jag vet inte om de röstande småtjejerna kan genomskåda det meningslösa med hans framträdanden, troligtvis räcker hans utseende för att behålla honom. ... Dessutom har han sjungit uselt vid två framträdanden, dels igår och dels för nån vecka sedan då han slaktade en Lenny Kravitz-låt. Han är onekligen årets "Snygg-Erik" - fast sämre.
Daniel är givetvis en stjärna som kommer gå långt. Om honom behöver jag inte skriva.
Patrizia är foxy. Hon är riktigt bra på alla sätt.
Jag hade stora förväntningar på Gathania. Hon var galet söt och verkade spännande men något hände när stylisterna fick för sig att klippa av henne slånga hår. Gifvetvis är hon fortfarande söt, men i.om. att håret klipptes kom sötheten inte att kunna täcka upp för hennes, faktiskt skittråkiga personlighet. Hon känns "talangtävling på högstadiet".
Marie Picasso. Det känns som att man borde avsky henne för att hon var med i Big Brother och kanske främst för att hon var tillsammans med århundradets TV-idiot: "Benji". Denna känsla gör att jag ständigt letar anledningar att såga henne, jag väntar mig att hon ska försäga sig och avslöja hur dum, fåfäng och ytlig hon egentligen är. Men. Än så länge har hon varit helt klockren. Hon visar sig vara en ödmjuk, godhjärtad, tacksam och glad tjej. Hon gör ingenting för att framhäva sin gigantiska byst och visar inga som helst tecken på att vara en dålig människa. Jag gillar henne. (Det är egentligen fenomen med Carolina Gynning och Emma Andersson.)
Marie är ju dessutom en otroligt duktig sångerska och nu när hon övat bort sin vanställda ansiktsuttryck när hon sjunger, en riktigt bra artist.
Cristoffer är bra.
Från början hade jag väldigt svårt att se vad juryn såg i Sam. Nu har jag lättare att förstå det. Hans konstgjorda stämma är trots allt väldigt behaglig att lyssna på. Jag vet inte om det är till hans fördel eller nackdel att han ser ut som att han blir elektrifierad när han sjunger. Jag vet inte heller om det är till hans fördel eller nackdel att han personifierar nidbilden av en korkad skåning. Han beter sig verkligen som en dum, men snäll kille.
Så... Det var alltså väldigt besvikande och synd att Anastasia åkte ut istället för Evelina eller Mattias.
Det är höst...
Jag minns när jag skrev min första dikt. Det var en höstdikt som vi av Kurt fick i uppgift att skriva när vi nyligt börjat sjuan. Jag minns inte hela dikten, men väl de strålande inledande fraserna:
Det är höst
Jag bor i öst
Löven faller
Jag sitter bakom galler
Solen strålar
För jag börja' å' ta stålar
Ingen kan påstå att detta är annat än nödrim på klassiska hösttermer, men på skoj kan man ändå våga sig på en kort lyrikanalys.
Den inledande frasen: "Det är höst" är kort och kärnfull, den lägger upp en tydlig och nästan dramatisk bild över tillvaron. Symboliskt kan man tolka hösten som livets ålderdom: "härifrån går det bara nedför - allt är på väg mot döden, sömnen, vintern" Frasen beskriver alltså såväl naturens rådande beskaffenhet - den gula hösten, som en indikator på personlig framtidstro - livet är påväg utför.
Den andra frasen: "Jag bor i öst" säger i sin vaghet att den geografiska platsen är relativt oväsentlig - det spelar inte så stor roll om det är i Moskva, Kina eller... Finland. Öst representerar istället en mental association: "det kalla, hårda sovjetiska öst"
"Löven faller" är en observation - något vackert men som också påminner om att slutet annalkas.
"Jag sitter bakom galler" Frasen talar sitt tydliga språk - diktjaget sitter bakom galler, i ett antingen fysiskt eller mentalt fängelse - i öst.
"Solen trålar" Ännu en observation - Utanför gallren finns det solsken och liv - en kontrast till diktjagets situation.
"För jag börja' å' ta stålar" - En fortsättning på "Jag sitter bakom galler" - En förklaring till varför diktjaget sitter bakom galler - en nästan ursäktande och bagatelliserande förklaring då ett slangord används: "stålar".
Om man plockar isär och sätter ihop dikten ser man två parallella skildringar:
1. Det är höst, löven faller, solen strålar. - En yttre beskrivning om naturen - om yttre omständigheter - om världen.
2. Jag bor i öst, jag sitter bakom galler för jag börja' å' ta stålar. - Diktjagets situation och förklaring till denna.
Diktjaget känner alltså ångest över något denne gjort - känner sig fången i sitt dåliga samvete och allt känns grått och kallt i ensamheten trots att allt runt omkring fortfarande är vackert.
Se där.. man kan tolka vad fan som helst och komma fram till någon pretentiös förklaring.
Hösten kan få - nästan - vem som helst att se bra ut.
Det är höst
Jag bor i öst
Löven faller
Jag sitter bakom galler
Solen strålar
För jag börja' å' ta stålar
Ingen kan påstå att detta är annat än nödrim på klassiska hösttermer, men på skoj kan man ändå våga sig på en kort lyrikanalys.
Den inledande frasen: "Det är höst" är kort och kärnfull, den lägger upp en tydlig och nästan dramatisk bild över tillvaron. Symboliskt kan man tolka hösten som livets ålderdom: "härifrån går det bara nedför - allt är på väg mot döden, sömnen, vintern" Frasen beskriver alltså såväl naturens rådande beskaffenhet - den gula hösten, som en indikator på personlig framtidstro - livet är påväg utför.
Den andra frasen: "Jag bor i öst" säger i sin vaghet att den geografiska platsen är relativt oväsentlig - det spelar inte så stor roll om det är i Moskva, Kina eller... Finland. Öst representerar istället en mental association: "det kalla, hårda sovjetiska öst"
"Löven faller" är en observation - något vackert men som också påminner om att slutet annalkas.
"Jag sitter bakom galler" Frasen talar sitt tydliga språk - diktjaget sitter bakom galler, i ett antingen fysiskt eller mentalt fängelse - i öst.
"Solen trålar" Ännu en observation - Utanför gallren finns det solsken och liv - en kontrast till diktjagets situation.
"För jag börja' å' ta stålar" - En fortsättning på "Jag sitter bakom galler" - En förklaring till varför diktjaget sitter bakom galler - en nästan ursäktande och bagatelliserande förklaring då ett slangord används: "stålar".
Om man plockar isär och sätter ihop dikten ser man två parallella skildringar:
1. Det är höst, löven faller, solen strålar. - En yttre beskrivning om naturen - om yttre omständigheter - om världen.
2. Jag bor i öst, jag sitter bakom galler för jag börja' å' ta stålar. - Diktjagets situation och förklaring till denna.
Diktjaget känner alltså ångest över något denne gjort - känner sig fången i sitt dåliga samvete och allt känns grått och kallt i ensamheten trots att allt runt omkring fortfarande är vackert.
Se där.. man kan tolka vad fan som helst och komma fram till någon pretentiös förklaring.
Hösten kan få - nästan - vem som helst att se bra ut.
